CD's..
     

(klik for høj res)

   - en bas-duo..

lyt til et uddrag

        lyt til et koncertklip

Jesper Lundgaard og Mads Vinding

To bassister spiller jazzstandards og folkemelodier - en unik lyd fra to af Danmarks bedste musikere.

Lyden af en bas der spiller solo kun akkompagneret af en anden bas er virkelig unik - og krævende.
Visse ting kan ikke lade sig gøre pga instrumentets toneområde -  bastoner fylder utrolig meget, og 
der skal gives plads så lydbilledet ikke bliver for tykt.
Og det en balanceakt - siden der ikke er nogle akkordinstrumenter må  basserne fylde ud - og hvis dette ikke bliver gjort med finesse bliver det hele mudret.

Men  - på den anden side:
 Bassens lyd er stor og flot,  - og når to bassister er  dygtige til at tilpasse spillet til hinandens linier er hele lydspektret dækket fint ind fordi de  to instrumenter sammen producerer fyldige og rige overtoner.
Tilføres yderligere lidt diskrete elektroniske virkemidler har man 
en meget interessant og anderledes koncert.

ANMELDELSER:

Bassments
(Touché Music)

Att spela in en cd med enbart två kontrabasar kräver ett gediget kunnande och ett flexibelt konstnärskap. Men det är inget problem för för danskarna Jesper Lundgaard och Mads Vinding. De klarar sitt mandomsprov med glans, Det visade de för några år sedan med skivan Two Basses, även den på Touchéetiketten. När de nu återkommer blandar de jazzoriginal med bland annat Niels-Henning Örsted Pedersens Those who were. Lite vid sidan av de spåret ligger Paul McCartneys egenartade opus Blackbird. Visa från Utanmyra/Emigrantvisa har redan en fot i jazzens bag sedan Jan Johansson vaskade i den svenska folkmusiktraditionen.

Det är en fröjd för örat att höra två basister som spelar så tydligt och med en perfekt intonation. John Lewis känsliga Django lyfter jag gärna fram där den innerliga musikaliteten ger melodin all den omtanke den förtjänar. Intimiteten i baskollegan Oscar Pettifords Two little pearls är en annan dyrgrip att ta till sig.

Det som gör skivan anmärkningsvärt oförfalskad är att musikerna inte anstränger sig att spela viruost i racertempo trots deras höga tekniska kunnande. Jesper och Mads sätter det konstnärliga värdet i första rummet. De bygger sin musik hämtad från hjärtat i kombination med en orubblig distans. Sättet att presentera temat i Roger Kellaways I have the feeling I´ve been here before får mig att gå igång på alla cylindrar. Men fler gäddor väntar i vassen.

Göran Olson

Two Basses
Touché
Att endast spela in två basister på en hel CD kräver sitt mod. Hur skall de två kontrabasarna kunna varieras? Hur skall intresset kunna hållas vid liv i dryga femtio minuter? Frågetecknen kan vara flera men det går när det stora instrumentet hamnar i rätta nävar.
I Danmark finns det två genuina musiker som klarar stålbadet, Jesper Lundgaard och Mads Vinding. Snyggt och prydligt tar de upp ett tema och växlar mellan melodi, improvisation och walking bass. Varsin kanal har de till förfogande – det är bara att placera sig i rätt läge framför högtalarna. Bättre basspel kan man inte önska sig. Det doftar inte professionalism – det stinker lång väg. Ett strålande skol-exempel på instrumentets möjligheter har sett dagens ljus.
Ljudmannen har gjort väl ifrån sig. Upptagningen blir aldrig suddig eller diffus när de två danskarna går igång. Även när basarna kommer nära varann i täta lägen finns det en distinkt klarhet. Spelet urartar inte till att bli virtuost och schablonmässigt med in-körda snabba patentfraser. Det luktar heller aldrig stall, som bortgångne basisten och gamängen Sture Nordin uttryckte det.
Att skivan varieras så bra har också med upplägget av de melodier som presenteras att göra. Inleder gör Billie Holiday’s och Arthur Herzog Jr:s God Bless The Child. Lika from är avslutningen, Evert Taube’s Nocturne.
Däremellan varvas snabba inslag med harmoniskt vackra ballader som Trubbel, A Child Is Born och Lover Man. I snabbare tempon spelas Don’t Get Around Much Anymore och Secret Love. En rolig duett utspelar sig i Mads och Jespers samproduktion Bassline som Sweet Georgia Brown fått släppa ifrån sig material till.
Göran Olson

Lundgaard & Vinding: Two Basses
Det kommer mye smått og godt ut av Danmark. Bassduoen til Jesper Lundgaard og Mads Vinding føyer seg elegant inn i rekka. Det er på sett og vis helt unødvendig med noen bekreftelse, men vi får den åkke som: Danmark har vært og er fortsatt kontrabassens kongerike.

Historia om dette helt spesielle samarbeidet går tilbake til 1970. Den da 16 år gamle Jesper Lundgaard var på jazzklubb i sin lille hjemby for å høre på ikonet Dexter Gordon. På bass spilte den da vel 20 år gamle Mads Vinding, og Lundgaard blei mer fjetra av basspillet enn av noe annet. Tidligere hadde unge Jesper hørt Niels-Henning Ørsted Pedersen på radio, men Vinding i levende live overgikk det. Noen uker seinere hadde Jesper Lundgaard gått til anskaffelse av sin første kontrabass, og han satte i gang å øve som en gal.

Vinding hørte Lundgaard for første gang på begynnelsen av 80-tallet og blei umiddelbart svært begeistra. I 1982 vant de begge to Ben Webster-prisen, noe som førte til unnfangelsen av duoen som altså har eksistert i vel 20 år.

Vi har med to virtuoser å gjøre som tydeligvis har den aller største respekt for hverandre. De trives like godt i støtterolla som i frontlinja, og de vet intuitivt hva den andre tenker, hvor han vil musikalsk og hva slags hjelp som skal til for at resultatet skal bli så vakkert og spennende som mulig.

Repertoaret speiler herrenes hensikter på det aller beste viset. Ballet åpner med "God Bless The Child" og fortsetter med "Secret Love", Olle Adolphsons nydelige "Trubbel", en irsk folkemelodi, "Don't Get Around Much Anymore", "A Child Is Born" - det skrives ikke vakrere melodier nå til dags - en for meg ukjent dansk melodi, "Lover Man", en komposisjon av herrene og evige "Nocturne" av Evert Taube.

Her dreier det seg om nytelse fra ende til annen og et musikalsk samspill som er mye mer enn det de enklete faktorene består av - det er nok en klisjé, men likevel: Jesper Lundgaard og Mads Vinding går faktisk opp i en høyere enhet gjennom dette samarbeidet.

Her finnes ingen tekniske begrensninger, men teknikken blir aldri misbrukt på noen måte. De glade og blide dansker har absolutt ingenting å bevise verken overfor sitt publikum eller seg sjøl - de har gjort alt og de har gjort det med alle - her er de kun ute for å hygge seg og for å glede sitt publikum. Du verden som de greier det!
Tor Hammerø

Her er en yderligere anmeldelse -  Puls
 

kontakt eller Jesper